Gårdagen blev för mycket för mig helt enkelt.
Så jag sov bort större delen av lördagen, men så blir det när jag är runt för mycket folk på liten yta utan möjlighet att ta mig därifrån. Det vill säga att farmors begravning var väldigt jobbig för mig psykiskt. Inte nog med att en nära släkting gått bort så är jag instängd på en liten gård utanför Vallentuna utan möjlighet att ta mig hem på egen hand. Det är ett helvete att ta sig därifrån till Uppsala (2,5 timme med buss) eller till Sollentuna.
När jag har nått min gräns för vad jag tolererar (av andra människor) så klarar jag inte av att vara hemifrån, då flyr jag helt enkelt bort från allt och alla. Flyr till min säkerhet hos älsklingen eller katterna, något som lugnar mig. Därför så drog jag (efter sex timmar i sällskap av familjen, mer än jag vanligen orkar med, men jag stod ut för farsan och fasters skull) ut och satte mig i bilen i väntan på att få åka hemåt medan de andra som vanligt inte förstår varför jag blev så “otrevlig” och inte ville vara kvar längre. Ingen verkade uppskatta all den energi som jag la ner på att i huvud taget vara med den här dagen. Jag hade (med bra marginal) planerat att vara hemma till ungefär sex på kvällen, inte helt orimligt med tanke på att begravningen var vid ett.
För övrigt så är det enda de gör när de ska umgås att konstant äta och dricka, något som jag inte kan göra längre, samt prata om allt annat än det jag är intresserad av (tar jag upp något intressant som jag gillar så dör ofta samtalet ut fort), så jag känner mig väldigt exkluderad från det sociala på familjeträffarna. Att sitta och glo på när andra äter och har det trevligt tycker jag inte är särskilt roligt. Är jag ensam om att tycka så här?
Jag vet inte om det här är något som är specifikt för min Asperger, men jag vill även veta exakt hur många timmar jag ska vara borta hemifrån innan jag åker någonstans och att man håller sig till tidsplanen. Att dra ut på tiden är inte acceptabelt för mig, då kommer jag ur balans får i värsta fall en panikattack. Jag känner mig sjuk om jag inte får åka hem när jag vill.
Begravningen var faktiskt väldigt fin även om den var på tok för sorglig och för mycket fokus på Gud. Jag föredrar att man firar det liv de levde och pratar roliga minnen istället för att man fokuserar så mycket på att de inte finns mer. Alla ska vi dö så jag tycker vi borde vara glada över att farmor fick leva så pass mycket längre än många andra (90+.) Bästa delen var ju när prästen pratade om hur farmor var när hon levde, hur bra hon var på att baka och hur hon tog hand om oss. Det kändes väldigt olustigt att sitta där som icke troende för övrigt.
Jag hoppas att farmor har det bra nu, var hon än är, med sina andra släktingar, sina Donna-hundar, Prisse-kisse och vilka andra djur hon haft genom åren. Om jag inte hamnar med mina djur när jag dör så kommer jag att vända upp och ner på himmel och helvete eller vad som nu finns där för att hamna hos dom. Bara så att NI vet 😉
Men nu är jag tack och lov hemma och får vara för mig själv igen. Morsan skjutsade – efter mycket tjat – till slut hem mig (tack!) så dagen slutade bra, men det är inte konstigt att jag aldrig följer med på något när det alltid känns som om jag hålls gisslan.
Vi åkte även och träffade min kusins får och alla lamm de fått i vår. Väldigt söta små rackare 🙂
