HBO Sharp Objects

Sharp Objects HBO

“Sometimes if you let people do things to you, you’re really doing it to them.”

Jag såg precis klart HBOs Sharp Objects, som var sådär lagom lång med sina 8 avsnitt. Jag gillar Jean-Marc Vallées stil och han har även regisserat Big Little Lies som var minst lika bra. Och även fast jag inte har läst en enda bok av Gillian Flynn, så kan jag nog påstå att jag även gillar hennes stil. Det mörka, trasiga, psykologiska. Själva serien håller en extremt hög produktionsnivå likt alla HBO-serier, skådespelarna gör ett helt makalöst jobb och det känns äkta. Serien är även full av små ledtrådar och hemligheter, något som gör den värd att se om. Missouri verkar däremot inte vara en så mysig stat, baserat på alla hemska filmer och serier som jag sett utspela sig där…

“På sin chefs begäran beger sig journalisten Camille Preaker till sin hemstad Wind Gap i Missouri, för att rapportera om ett fall med flickan Natalie som är spårlöst försvunnen. Året innan kidnappades en annan flicka, Ann, under liknande omständigheter och hittades kort därefter mördad. Camille har inte satt sin fot i hemstaden på flera år och bävar inför att återse sin mor Adora. Relationen har alltid varit ansträngd och Camille inser snart att ingenting har förändrats; Adora håller henne på avstånd så som hon alltid gjort. Samtidigt som hon verkar närmast besatt av att ta hand om Camilles halvsyster Amma, en bedårande men också manipulativ flicka som på ett märkligt sätt håller hela den lilla staden i sitt grepp.

Camille börjar intervjua de försvunna flickornas anhöriga, men i takt med att pusselbitarna faller på plats tycks sökandet efter sanningen på ett oroväckande sätt leda henne tillbaka till den egna familjen. Till ett sårigt förflutet som nu till slut hunnit ikapp henne.”

Sharp Objects HBO

En annan film med Amy Adams som jag såg nyligen, Nocturnal Animals, saknade det som jag gillade med Sharp Objects – en twist. Bästa introt jag sett i en film dock, så den är värd att se, även om själva handlingen är aningen för monoton och deprimerande för mig personligen. Men gillar man teman som hämnd, förlåtelse/acceptans så kan jag rekommendera även den. Fast Sharp Objects var betydligt bättre och hade ett mer tillfredsställande slut.

Fear the Walking Dead

image

Som den zombie-älskande fangirl jag är så var jag givetvis tvungen att kolla på denna The Walking Dead-spinoff. Jag maraton-kollade på alla sex avsnitten under en kväll.

Nu kan jag inte säga att jag tyckte att det var en fantastisk serie, för den var stundtals väldigt seg. Den började bra, men mot slutet stagnerade handlingen något innan den satte fart igen i sista avsnittet. Jag ogillar skarpt när det blir så i serier, när man sitter och suckar och undrar när det ska hända något, vad som helst, bara det inte är en massa kallprat mellan karaktärerna som inte leder någon vart.

Det finns förstås samma problem i huvudserien också, där de ibland bara står rätt upp och ner och visar hela sitt känsloregister eller att de är emotionellt avtrubbade. Vissa karaktärer hoppas man ska bli uppätna bara så att man slipper lyssna på deras gnäll. I Fear the Walking Dead så kretsar det till en början mycket kring sonens drogproblem, men även kring hur naiva människorna var i början när folk började bli sjuka och dog. Det är en intressant serie, men jag vet inte vart de vill komma med den, förr eller senare så blir det ju Walking Dead av det hela ändå…

Heroes: Reborn

Den är äntligen tillbaka! Min gamla favoritserie Heroes, som jag aldrig trodde skulle få sig en fortsättning på grund av de amerikanska tittarnas svek för fem år sedan. Jag hör till dom som tyckte att serien var riktigt bra – även när den var som sämst – och helt awesome – under sina bästa stunder.

Ingen säsong var riktigt dålig i min mening, vissa bitar var mindre underhållande förstås (därav kritiken) och vissa karaktärer försvann eller blev riktigt konstiga (var så trött på Ali Larter och alla hennes syskon), men nu är det mycket nya karaktärer och en helt ny storyline så hoppas på det bästa!

Reborn utspelar sig fem år efter säsong fyra då världen fick reda på att det fanns folk med “övernaturliga” krafter, så kallade EVOs bland dem. Givetvis ska mindre intelligenta människor jaga dessa EVOs, för allt som inte är “normalt” är farligt och fel och ska utrotas, det känner man ju igen. Sen har vi säkert världens undergång på gång också, det ser jag fram emot.

Det är en del snygga effekter, nya karaktärer, halvbra dataspel-crossovers, japaner (yatta!) och en massa nya mysterier att lösa. Jag älskar det! Första avsnittet är avklarat, som var ett dubbelavsnitt, och jag längtar redan till nästa.

Önskar bara att fler nedlagda tv-serier fick en fortsättning istället för att man gör en massa nya, halvtaskiga sådana.

Penny Dreadful


Såg precis klart näst sista avsnittet och har ni inte redan sett den här serien så kan jag varmt rekommendera den. Precis som med American Horror story så kan man inte tro att skräck ska göra sig bra i serieform, det får ju inte bli alltför långsamt och utdraget, men det blir så jäkla bra!

Namnet på serien kommer från de sensationslystna följetonger man kunde köpa i England på 1800-talet för just en penny. Man får lära känna gamla skräckikoner som Dr. Victor Frankenstein, Dorian Grey och Abraham Van Hellsing. Krypande skräck med allt från vampyrer, till monster och demoner.

För oss som älskar kostymdrama är det inte bara skräckfilmsaspekten som gör det värt att se serien. Viktorianska miljöer, både vackra och smutsiga. Monster och myter i all ära, här får man förstklassig drama på köpet. Svartsjuka, otrohet, kärlek och jakt på försvunna familjemedlemmar.

Männen bakom serien, Sam Mendes & John Logan, lyckades få mig att börja tycka om “nya” Bond i deras Skyfall, så inte så konstigt att de har fått mig att tycka om Penny Dreadful. Josh Hartnett, Timothy Dalton och Eva Green är helt underbara i serien och det är mycket sex och naket involverat. En helt underbar serie helt enkelt som jag kommer sakna tills dess att säsong två börjar – som är planerad att sändas 2015.