Nintendo

Den ofrivillige spökjägaren Luigi är tillbaka för att jaga bort ett gäng envisa spöken som bosatt sig i olika herrgårdar. Spökena gillar förstås inte den idén och försöker istället skrämma iväg vår grönklädde vän som oturligt nog är livrädd för just spöken…

Precis som titeln antyder är det här uppföljaren till Nintendo GameCube-spelet från 2002. Mycket av charmen och den (komiskt) kusliga stämningen från originalet finns välbevarade, men de mörka korridorerna bjuder även på lysande nyheter i form av större fokus på pussel och tuffare spöken. Det räcker inte längre att bara lysa med ficklampan på gastarna – nu kräver de strobljus i fejjan för att överraskas och på så sätt kunna sugas upp!

Nintendo har verkligen sugit åt sig kritiken från det första spelet, så Luigi’s Mansion 2 är både betydligt mer varierat och tar längre tid att klara än det något korta originalet.

Jag älskade Luigi’s Mansion till GameCube trots att det var otroligt kort och inte hade mycket till story – det gick ut på att leta efter Mario, som denna gång inte fick huvudrollen tack och lov. Jag föredrar Luigi framför Mario och har alltid gjort det. I uppföljaren så får vi åter igen träffa på Professor E. Gadd (Erik Gadd hehe) som tack vare en lila måne (Dark Moon) har fått spökena att lugna ner sig så pass att han kan forska ostört. Nu råkar det vara så att månen faller i bitar och åter igen måste Luigi hjälpa till att samla ihop skärvorna och fånga in spöken på vägen.

Han använder en Poltergust 5000, en dammsugare som modifierats för att suga upp spöken. en bärbar kommunikationsapparat kallad DS (Dual Scream) med en karta samt möjlighet att prata med professorn. Man kan under spelets gång uppgradera Poltergusten genom att samla ihop pengar på de olika nivåerna och E Gadd ger dig fler modifikationer.

I spelet finns det även ett flerspelarläge. Här jagar man spöken tillsammans, springer ikapp eller letar efter spökhundar. Man kan antingen spela mot kompisar lokalt eller mot andra online. Om man spelar lokalt och inte har ett spel i varje konsol så kan man ladda ner ett begränsat flerspelarspel till kompisarna. Jag har inte hunnit spela så mycket med andra, men det låter riktigt kul!
Jag tycker verkligen inte om 3D, varken i film eller spel, men använde det till och från i Luigi’s Mansion 2 då det faktiskt känns som om det tillför något till spelet istället för att bara vara irriterande för ögonen. Som tur är kan man stänga av det om man inte gillar effekten. Varje nivå är lagom kort, ca 15-20 minuter, men man kan inte spara förrän man har klarat av nivån vilket kan vara lite frustrerande ibland. Trots det så älskade jag verkligen det här spelet då det fanns många kluriga  banor att ta sig igenom, en hel del enerverande bossar (som tog ett tag att klara av… ) och det faktum att det är längre än sin föregångare är toppen! Jag rekommenderar Luigi’s Mansion till alla som äger en 3DS, det är precis som Ocarina of Time, ett spel man måste ha till sin bärbara Nintendokonsol.

Vackert tecknat av Couchmochi.