Jag måste verkligen återgå till min forna bloggstil och bara skriva när andan faller på istället för att planera inläggen och bilderna så att det ser bra ut. Idag är kanske ingen bra idé att börja med det då jag är så ynklig och gnällig för tillfället. På vägen hem från Stråtjära, några mil norr om Gävle där Kims mamma har sitt landställe, så började jag få svårt att svälja och idag vaknar jag med halsont och feber. Var det årets första dopp, eller har jag ätit något som hanterats av en smittbärare? Vem vet. Jag ligger oavsett på balkongen under en filt och mår skräp.
Vi, alltså jag och min pojkvän alias älsklingen, skulle åka tillsammans till hans mamma på middag idag. Och sedan fira lite extra att det var exakt sex år sedan vi träffades för första gången. Fredagen den 13:e juli 2012. Otur eller tur? Jag säger det sistnämnda!
Men nu kan jag ju inte följa med då jag inte vill riskera att smitta henne, och vi har ingenting i kylskåpet så den här fredagen ser mörk ut i år även för mig. Tur ändå att jag inte är i Stockholm och behöver vara med om stängda stationer och skenande rulltrappor åtminstone.
Jag läste att Otis, som levererat rulltrapporna, har varit med om samma fel/olycka i Hong Kong förra året. Då blev 17 personer skadade när rulltrappan bytte riktning i hög fart och då befann sig ca 100 personer i trappan. Att ett liknande fel sker igen tycker jag är förkastligt och SL borde ha kontrollerat trapporna tidigare. Nog borde det ha implementerats ytterligare säkerhetsåtgärder/nödbromsar efter olyckan i Hong Kong? Otis verkar oavsett vara en leverantör man ska undvika vid upphandling av rulltrappor och liknande i framtiden. Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Eller vad säger ni?
Varför finns det för övrigt inga riktiga, fasta trappor ner till pendeln? Jag gillar inte att behöva springa nedför trånga rulltrappor i rusningstrafik, men enda alternativet är att ta hissen som är ännu långsammare och säkert ännu farligare vid eventuella fel. Det var inte bra förr, men nu har det blivit bra mycket sämre i form av säkerhet och tillgänglighet.
Det är sånt här man ligger och tänker på när man är sjuk och sugen på glass. Galet långt ifrån ämnet, jag vet, men glass är bra för halsen. Mjukglassen Kim bjöd på igår var för övrigt toppen, men bilden är från i onsdags när vi besökte Edsvikens Piazza & Gelateria som hade svingod glass (måste sluta använda det uttrycket när jag inte äter gullegrisar längre…) glass. Skogsbär tycker jag var godast. Jag testade även morsans räksallad som smakade himmelskt. Det är lika dyrt som i stan, men man får verkligen vad man betalar för. Färskt, gott och rejält! Precis vad jag hade behövt nu…
