Filmrecension

Efter ett långt uppehåll då jag inte haft någon inspiration till att bokblogga – mest pga att jag aldrig får någon läsro när jag pluggar – så har jag ändå en hel del recensioner att lägga upp. Bland annat av en bok jag läst som skoluppgift och några filmer samt seriealbum.

Austenland är en romantisk komedi om Jane Hayes (Keri Russell), en till synes normal singelkvinna i 30-årsåldern med en hemlighet: hennes besatthet av allt som har med Jane Austen att göra.

När hon bestämmer sig för att spendera sina livs besparingar på en resa till en engelsk semesterby riktad mot Austen-besatta kvinnor såsom hon själv blir hennes drömmar om att träffa den perfekte gentlemannen plötsligt mer verkliga än vad Jane någonsin kunnat tro.

Jag har tyckt om Keri Russel som skådespelerska sedan Felicity sändes på tv för många år sedan, men det är inte ofta hon väljer att göra filmer av bättre kvalitet. Austenland har en riktigt löjlig inledning när vi introduceras för Jane, en amerikansk Austenbesatt kvinna som inte kan hitta en man som håller Mr Darcys (“Stolthet och fördom”) standard. Jane framställs som en ganska störd kvinna – något som inte är lätt att identifiera sig med är jag rädd – som får problem i sitt privatliv tack vare sin besatthet. Hon är trött på sitt jobb och alla träskallar hon hela tiden möter, vilket gör att hon tar sina besparingar och köper en all inclusive vistelse ute på den engelska landsbygden. Tanken är att hon tillsammans med andra turistande Austenister och inhyrda skådespelare ska bo och leva Austenliv på en vacker herrgård. Resebyrån garanterar dessutom en romans i slutet av semestern, men inget säger att det är en genuin sådan…

I England så möter hon en annan amerikanska – fantastiskt fina Jennifer Coolidge (hon är verkligen ett original) – som också har köpt ett Austenpaket, men den ännu dyrare varianten. De båda kvinnornas olika upplevelser på Austenland blir ganska komiska om än något larviga. Jag är verkligen förtjust i Brett McKenzie från favoriten “Flight of the Conchords” och han har en stor roll i filmen. Filmen blir tack och lov bättre mot slutet och även om den där fina Austenkänslan aldrig infinner sig utom i en scen i slutet.