För att göra en lång historia kort så har den här veckan varit väldigt jobbig.

Inte bara för den som faktiskt var med om den här hemska olyckan, min pojkvän, utan även för mig. Han bröt både skenbenet och vadbenet på söndagen, så vi fick åka in med ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Väl där så fick han vänta ända till på onsdagen med att opereras. Det var många dagar av både fysisk och psykiskt tortyr för oss båda. Det är inte roligt att se den man älskar ha så ont, men jag försökte bita ihop och vara lugn utåt för hans skull.

Att bryta benet kanske inte är hela världen i det stora hela. Men alla operationer innebär risker och jag överreagerade förstås på onsdagen. Jag trodde att han var död när han inte hörde av sig efter ett par timmar. Trots att jag vet att de skulle ringt om det var något allvarligt. Förnuftet flög ut genom fönstret den dagen. Jag har förstås varit på sjukhuset nu efteråt också, men ni anar inte hur illa jag tycker om sjukhus. Jag hade svårt att andas och kände mig yr av luften där inne, det är verkligen kvavt och instängt på Ortopeden. Avdelningen är verkligen sliten med en massa små hål i väggarna så jag förstår varför de behövde bygga om och bygga nytt.

Personalen är det säkert ingen fel på, många är trevliga. Fast allt känns så otroligt oorganiserat och oförutsägbart att man som patient blir stressad och rädd. Ingen säger “Nu ska vi göra så här…” “Anledningen till varför vi gör detta är…” vilket jag har hört läkare och sköterskor säga till mig på sjukhusen i Stockholm. Underbemanningen är så tydlig i Uppsala! För trots att allt antecknas och dokumenteras så känns inget särskilt rutinerat. Inte på ett bra sätt åtminstone. Den mest pedagogiska personen jag träffade där var själva kirurgen. Där snackar vi ordning och reda, bra förklarat och lätt att förstå. Desto högre lön, desto bättre bemötande? Kuratorn verkade också väldigt trevlig och instämde i mycket av det som jag skriver om nu.

Vore kul att höra om fler har upplevt vården på liknande sätt i Uppsala?

Tack och lov så har jag mina katter här med mig som underlättar en hel del när allt känns mörkt och trist. Jag har ätit för dåligt under de här dagarna på grund av oron, men det är bättre nu. Jag gillar verkligen inte att älsklingen är på sjukhuset då jag hatar den miljön. Det luktade sjukdom och död. Stramt, kliniskt rent och opersonligt, precis raka motsatsen till vad jag sett på exempelvis Formex. Kanske något inför nästkommande år: “Formex stylar Akademiska sjukhuset i Uppsala för att främja psykiskt och fysiskt välmående med det bästa av nordisk design bestående av färger och former som skapar en trevlig arbetsmiljö där både patienter och personal trivs.” Välgörenhet och hållbarhet är verkligen inne nu, så varför inte främja det som är viktigast för människans hållbarhet, vården?

Fick hem ett fint vykort av älsklingens mamma som var väldigt sött och det stämmer ganska bra, det ordnar sig!