Efter förra veckans helvete då jag var utan mina anti-migrän-tabletter, på grund av sen receptförnyelse från min sida, och tvingades genomlida någon form av abstinens. Drabbades av utsättningssymtom som resulterade i vredesutbrott där jag bland annat sparkade runt på en oskyldig pall här hemma. Jag är aldrig våldsam, men vid det tillfället så kokade jag av ilska, det kändes verkligen som om blodet pulserade i ådrorna, så arg var jag. Jag skulle aldrig skada något levande, men en pall fick agera slagpåse i brist på – just – en slagpåse.
Förutom det så gick jag runt och tyckte att jag var världens fulaste, mest värdelösa människan på planeten. Hade även hjärtklappningar, vallningar och var ovanligt trött. Så jag förstår inte hur man kan skriva ut såna här vidriga tabletter som gör kroppen så beroende. Det är ren gift i tablettform (saroten) och även om vissa av biverkningarna är ovanliga så står det att man kan få bestående men av tabletterna.
Så även om jag har blivit mer avslappnad och inte spänner nacken lika mycket – vilket är den främsta orsaken till mina migränanfall annat än min hormonella migrän som kommer varje månad – så tar jag hellre min “skjuter hellre huvudet av mig än genomlider detta!”-migrän framför eventuella biverkningar och de här utsättningssymtomen som jag drabbades av. Mitt psyke är redan skört som det är med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tack vare min ASD, så jag orkar inte med humörsvängningar också.
Vad tycker ni om att jag skriver om mina “privata” problem i bloggen förresten? Jag tycker personligen inte att något är för privat att prata om, men undviker många ämnen på grund av mina nära och kära. De är lite mindre sugna på att jag hänger ut mig själv på nätet, det vet jag. Men jag kan inte låta bli att vara ärlig och öppen med mina problem i textform. Om man håller tyst så blir det aldrig någon förändring. Se bara på hashtagen #metoo ❤
