Jag vet att klockan är mycket, men att få sjunka ner i ett varmt, rosa bad efter en lång dag, det är verkligen bra för själen. De senaste dagarna har inte varit lätta, trots födelsefiranden och trevliga stunder.
Tänder därför mitt ljus för offren och de anhöriga i Stockholmsattentatet. Man kunde kanske ana att något skulle kunna ske i Sverige efter att det skett så många attacker i Europeiska städer de senaste åren. Men att det skulle ske så pass nära inpå hade jag aldrig kunnat tänka mig. Även efter självmordsbombaren för några år sedan på samma gata.
Det här påverkar även den mest hårdhudade, även om jag inte var där den dagen. Så fort jag blundar så ser jag Ebbas ansikte och hunden Iggys söta nos framför mig. Just de två (av de fem liv som släcktes den 7:e april) på grund av alla vidriga bilder som cirkulerade fritt de första dygnen och som jag ovetandes klickade mig in på i jakt efter information. Jag har sett mycket skräck, blod och våld under mina 30 år på jorden, men inget har påverkat mig lika mycket som bilderna från Drottninggatan. Hur man kan göra något sådant mot barn, djur, ja alla dessa oskyldiga människor förstår jag inte. Inget straff känns hårt nog, inget.
Jag är inte politisk engagerad, inte religiös och har aldrig riktigt känt mig tillfreds här i Sverige (gillar dalahästar och snö…) Så jag har inga intressanta eller kontroversiella åsikter att komma med, men en sak håller jag faktiskt inte med om och det är att man kan “bekämpa hat med kärlek.” Det har, och kommer aldrig, att fungera. Inte mot känslokalla monster. Det är inte Grinchen vi snackar om här utan riktiga barnamördare.
Men att vi alla ska stå enade mot dessa vidriga monster och göra allt vi kan för att något liknande aldrig ska få ske igen, det hoppas jag verkligen att vi kommer att göra.
