Jag saknar mina killar så mycket nu, då jag inte fått träffa dom på en vecka efter att ha spenderat all tid i Sollentuna. Det har varit möten inför operationen, bokfrukostar, tid på sjukhuset och nu tiden efteråt då jag var tvungen att vara nära Ersta ifall jag skulle blivit mer sjuk.
Man kan bli tokig för mindre… Jag är så känslig av mig att jag har grinat över detta varje dag efter operationen. Om att jag vill åka “hem”. För ens hem är ju där man har sin familj och min familj består numera främst av min älskling och våra två ludna barn.
Chester, min lilla snuttgris som fortfarande suger på filtar som en bebis och alltid ska vara med när man gör något och Yoshi, minibutlern (han påminner verkligen om en förnäm butler i sin teckning och beteende) som alltid spinner när man tar i honom och gillar att lägga sig rätt i ansiktet på mig. Bästa beslutet vi har tagit någonsin att adoptera. Önskar att fler tog samma besliut. Har man plats, tid och lite extra pengar så varför inte? Jag önskar att vi hade ett större hus så hade vi haft plats för ett par till ❤️
