Muppe är så ensam nu.
Fy fan vilka hemska dagar det har varit både för mig och alla här hemma. Lillen var så sjuk och innan vi hann få iväg honom till veterinären så hann han få ett krampanfall, precis som min kattunge Nutte fick precis innan han dog 2001.
Fast Lillen dog inte av det. Efter anfallet så var han seg och omtöcknad. Det blev att åka i ilfart till veterinären, men trots att han vårdades ett dygn på Albano djursjukhus så fick de inte liv i honom igen. Han fick därför somna in i sällskap av sin lilla gråa virkade katt – som han haft sen han var liten – och min mamma. Jag klarade inte av att vara med. För trots att jag vet att han hade dött även utan dödshjälp, så hade jag blivit helt galen när de skulle komma och mörda min bebis.
Eftersom jag inte var med på slutet så känns det inte som att han är borta, eller jo, men det känns som om han bara har åkt iväg och kommer tillbaka snart.
Muppe är så otroligt ledsen nu när han är ensam katt kvar, han får hänga med Walle som också förlorade sin lilla kompis. Muppe trivs nämligen inte med att vara själv utan behöver massor med sällskap och han är så pigg för att vara 14 år. Vi får se om han kan få en ny kattkompis eller hur det nu blir, men det viktigaste är att Muppe mår bra. Själv kommer jag att mysa med mina andra bebisar Chester & Yoshi i Uppsala resten av veckan för att försöka att må lite bättre. Försöka glömma det jobbiga och istället tänka på hur bra Lillen har haft det under sitt relativt långa liv. Vi hade så kul ihop.
Nej. Jag vill inte skriva mer om det här nu, det gör mig bara ledsen.
