Sådär nu har jag äntligen börjat skriva om alla filmer jag ser i veckorna, antingen själv eller ihop med älsklingen. Det blir många äldre filmer men även några nya. Ett förhoppningsvis välkommet återseende från mina tidigare bloggdagar då jag recenserade massor med film varje vecka.
Get Hard (2015)
Miljonären James King (Will Ferrell) åker fast för bedrägeri och vänder sig till biltvättaren Darnell Lewis (Kevin Hart) för att förbereda sig och få coaching – inför ett liv bakom murarna i San Quentin-fängelset…
“Som alla komedier med Will Ferrell så var den här lagom rolig. Jag uppskattar som ni vet sexskämt och det fanns en hel del sådana i Get Hard. Dock har vi sett allt detta förut i bland annat filmen Big Stan, så det hade varit roligare med en aning mer originalitet.”
Focus (2015)
Will Smith spelar Nicky, en rutinerad svindlare som träffar rookien Jess. Han lär henne branschens alla små knep men så fort hon kommer för nära så drar han sig ur. Tre år senare stöter han ihop med Jess i Buenos Aires och hon är nu en fullfjädrad femme fatale som ställer alla hans noga uträknade planer på ända. Insatserna är extremt höga och Nicky tappar nu helt kontrollen.
“Väldigt kvick och underhållande film med ett par oförutsägbara vändningar som var skönt som omväxling. Jag gillar filmer som inte gör att jag tappar min fokus.”
Hierro (2009)
Under en resa med färja till ön El Hierro, förlorar Maria sin son Diego. Har han fallit överbord? Har han blivit bortförd? Ingen vet, Diego har bara försvunnit helt enkelt. Sex månader senare, kämpar Maria för att övervinna smärtan av hennes förlust, för att plocka upp skärvorna och fortsätta med sitt liv, när hon får ett oväntat samtal. Man har hittat ett barns kropp. Maria måste återvända till ön El Hierro…
“Jag blev besviken på att den här filmen inte lyckades överraska mig en enda gång, den är som en seg variant på bättre spanska thrillers eller skräckfilmer som involverar barn. Hierro har även en konstig ton som genomsyrar hela filmen. Den passar inte in riktigt utan blir bara konstigt.”
Patrick (2013)
I rum 15 på ett litet sjukhus ligger Patrick i djup koma och kan omöjligt kommunicera med någon. När en vacker sjuksköterska, som precis separerat från sin make, börjar arbeta på sjukhuset, känner hon att Patrick kommunicerar med henne och han verkar använda sina psykiska krafter för att manipulera händelser i hennes liv.
“Jag gillade verkligen den här udda skräckfilmen. Om ni har spelat Outlast så kommer ni att känna igen er i den större delen av handingen som utspelar sig på ett sjukhus där det sker en del oetiska experiment på patienterna. Svårt att inte tycka om Charles Dance i rollen som doktor Roget – som jag saknar lite från Game of Thrones.”
RoboCop (2014)
Året är 2028 och staden Detroit. I en stad som präglas av våld och kriminalitet återvänder en dödligt skadad polisman i skepnad av en mäktig varelse, till hälften människa, till hälften maskin, vars undantryckta minnen hemsöker och jagar honom.
“Nej, det här var inget för mig. Var de tvugna att ta bort det som gav originalet sin edge? Alla blodiga, grafiska scener det vill säga. Vart var de riktiga skurkarna? Det kändes bara mjäkigt och jag kände inte alls med hans familj – så att det lagts så mycket fokus på det var inte någon förbättring. Det blev en barnfilm för vuxna och inget ont om Kinnaman, men någon RoboCop är han inte.
The Running Man (1987)
Året är 2017. Världsekonomin har kollapsat. Såväl mat som olja är bristvaror. USA är en totaliär polisstat uppdelad i militära zoner styrda med järnhand. Egna åsikter tolereras inte. Televisionen är mäktigare än någonsin och populärast är programmet THE RUNNING MAN. En makaber katt-och-råtta-lek där oskyldiga medborgare pekas ut som brottslingar och jagas av specialtränade mördaratleter. Men den här gången möter de en livsfarlig motståndare…
“Jag är ett stort Arnold-fan och de här gamla rullarna håller fortfarande måttet. Den är till och med bättre än hälften av alla nya filmer som kommer på bio. Actionskådisar som Arnold är ett utdöende släkte som moderna skådespelare kommer att ha svårt att nå upp till.”
Jupiter Ascending (2014)
Jupiter Jones föddes under en natthimmel med tecken som förutspådde en stor framtid för henne. Men för den nu vuxna Jupiter är verkligheten en annan. Hon drömmer om stjärnorna, men vaknar upp till ett städjobb och en till synes oändlig följd av otur. Inte förrän Caine, en gentekniskt framställd f.d. militärjägare, anländer till jorden för att leta upp henne börjar Jupiter få en skymt av det öde som hon alltid varit ämnad för.
“Sån stor potential och så dåligt gjort. Det här hade gjort sig bättre som en tv-serie med tanke på hur mycket bakomliggande handling som man går miste om när vi tvingas kolla på otroligt långa, sega actionfrekvenser som inte ens var särskilt spännande. De mer intressanta karaktärerna får inte tillräckligt med screen time heller. De borde ha gjort filmen mer som Dune och haft mer drama istället.”
Cirkeln (2014)
En natt när månen färgas blodröd, befinner sig sex unga tonårsflickor i en övergiven folkpark, dragna dit av en mystisk kraft. Där avslöjas en gammal profetia. De är “De utvalda”, en grupp häxor – utsedda att rädda världen. Plötsligt är tiden i gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat.
“Jag gillade verkligen filmen, men jämfört med boken så blev jag besviken. Inte på handlingen eller skådespeleriet (även om jag tycker att de tog ett uselt beslut när de skrev ur två viktiga karaktärer ur filmen) utan på personen som ljudsatte filmen. Musiken passar till viss del in, men tajmingen är helt off och vissa scener (som den på postern) blev skrattretande löjliga när musiken kom igång. Bra sätt att förstöra stämningen på! Som om någon ville både göra en Harry Potter-film och en skräckfilm på samma gång musikaliskt, det lät för jävligt.”
