Nu är det en vacker fullmåne ute på himlen, en supermåne är det till och med, kanske därför jag mådde som jag gjorde ikväll.
Jag hade glad i hågen bestämt att vi skulle gå på premiären av The Expendables 3 som jag trodde var på fredag, biljetter köptes. Det visar sig att det är på onsdag (vem kom på den usla idén att ha en premiär på en vanlig onsdag?!) och då ska jag på event med Emilia i Stockholm på kvällen. Så därmed gick dom planerna för veckan i stöpet. Ingen bio med killarna som jag sett fram emot.
Kände mig illa till mods över detta plus över den lilla mängd tårta jag fått i mig idag – bilder på den goda skapelsen kommer så fort jag orkar ladda upp bilderna. I min ångest så tog jag till mitt bästa vapen mot mig själv; träningstortyr!
Jag drog ut och joggade på kvällen, sprang och kutade tills mina lungor inte pallade mer. Gjorde det till ett spel då jag var tvungen att göra fem squats varje gång jag stannade till eller saktade in. Det var jobbigt kan jag lova! Men man känner sig verkligen levande och det är otroligt skönt att pusha sig själv så långt. Imorgon är det gymmet som gäller igen, det ska bli skönt att komma ut lite mer.
Hoppas för övrigt kunna gå på filmen på fredag istället, men vet inte om någon vill följa med då. Vore roligt att få med några av älsklingens andra vänner – bara jag får med Staffan själv så…
På tal om sötnosar som min Staffan så måste jag tipsa om den här artikeln på UNT.se, jag dog lite när jag såg bilderna. Den har ju ett tryne! Så underbar!
