Det var en gång en ensam liten flicka som inte hade några vänner. Hon fick reda på att det fanns något som hette tarot, att förutse vad som komma skall. Hon undrade om hon någonsin skulle få en riktig vän. Kunde korten svara på hennes fråga?
Flickan var som ni förstår jag och jag började med att lära mig att läsa korten när jag var i mina övre tonår. Det gick ganska fort att förstå innebörden av varje kort och deras placering. Men det var mycket att lära, det finns så mycket djup i att tyda korten, en känsla som kanske inte alla har.
Man kan spå om kärlek, relationer, karriär med mera, eller ställa frågor om vardagsproblem eller om man inte vet vad man ska göra vid en specifik situation. Jag skulle aldrig fråga om hemska saker men man kan ju göra det också även om jag tvivlar på att just så avgörande saker kan förutses korrekt.
Jag la kort åt mig själv och det var läskigt hur mycket som stämde och hände. Fick en liten inblick i framtiden och motiverade mig till att ta tag i mig själv. Tyvärr så verkade folk jag snackade med om det tycka att det var creepy och blev nog rädda, de ville inte bli lästa eller veta något alls om tarot. Så jag slutade och har inte tagit upp korten sedan dess.
Jag skaffade korten som min gud, skräckmästaren Hans Arnold (1925-2010) hade illustrerat och har kvar kortleken. Det är min lilla skatt och jag hoppas att jag någon gång tar upp den igen och ser om krafterna sitter i.
Här kan ni läsa mer om Tarot.