En sån fantastiskt vacker dag. Det är ofattbart att man kan må så dåligt en dag som denna. Dagen innan Valborg också. Har haft planer sedan länge att åka till Uppsala imorgon och verkligen festa loss med Emilia, men jag tror inte att min kropp fixar det. Har varit fullt ös hela veckan. Sömnen har varit obefintlig. Mat- och vätskeintaget dåligt. Ville åka hem redan innan vi gick in i studion och 5-6 timmar senare så sprang jag därifrån. Illamående som fan, gick runt och sa till mig själv “Inte spy, inte spy, inte spy”. Orkade inte ens hela vägen till bussen utan gav upp och ringde morsan som var upptagen men hämtade ändå. Nu ska jag försöka sova. Kan nog ligga 24 h i koma efter den här veckan…
Det är verkligen jobbigt för mig när jag mår dåligt, för jag är den sista att erkänna det. Oftast lider jag i det tysta, kanske ojar jag mig något men inte mer än så inför andra (gnäller mer än gärna på blogg, via sms eller i telefon – bara ingen ser mig.) Förstår att ingen kan förstå hur jag mår om jag inte säger det högt, men när är det ett bra tillfälle att säga saker som ingen vill höra? Det är mentalt påfrestande att bli utsatt för övertalningsförsök; “äh, du mår säkert bättre om ett tag!”, “klart du ska göra si eller så!” när man vet att ingenting någon säger kan få kroppen att återhämta sig så fort. Ska man åka och må dåligt under tiden samt efteråt eller stanna hemma, må bättre för stunden men dåligt efteråt för att man inte åkte? Jag förlorar i vilket fall som helst. Trist att man ska sabba något inplanerat som man faktiskt vill göra men inte pallar med just nu. Jag är en usel kompis som inte kan prata om allt på ett normalt sätt! Så jävla deprimerande.
