För tvåhundra år sedan fanns en man vid namn Karmelius i Nyköping. Frestad av makten tillkallar han mörkrets furste och med hjälp av sina fem döttrar lyckas han öppna porten till helvetet. Tvåhundra år senare sitter den gravida Elisabeth från hembygdsmuséet med sin praktikant Jannike och en nedfryst vätte i en piketbuss. De är på väg till Martinsson som förestår Byrån för särskilda efterforskningar i Stockholm. Byrån förstår genast att vätten – som har anfallit Elisabeth med yxa – har agerat på uppdrag av någon av de fem döttrarna. De tror att de har koll på alla Karmelius ättlingar men har de verkligen det?
Jag älskar böcker med övernaturliga inslag och har en speciell plats i hjärtat för troll, djävlar och andra figurer från svenska folksagor, men just Den Femte Systern var svår att ta till sig. Det är inget fel på historien eller karaktärerna (bortsett från deras namn som jag störde mig enormt på) men jag gillade inte sättet boken var skriven på. Det hattas fram och tillbaka mellan nutid och 18000-tal, men man får inte mycket ut av dessa bitar. Den hade säkert varit mycket bättre om den varit riktad till vuxna först och främst för det fanns många saker som kunde ha utvecklats och beskrivits mer – samtidigt som andra – ointressanta saker fick för stor plats. Historien flyter inte på som den borde. Jannike är en bra huvudkaraktär och jag gillar Magnus men man får inte lära känna dom på djupet och därför känns de lite för overkliga.
Det är en okej bok, men den kunde varit bättre. Får inte glömma bort att säga att den trots alla brister var lätt att läsa – när jag kommit halvvägs in i boken så plöjde jag igenom den ganska fort. Uppföljaren kan jag tänka mig att läsa, men då lånar jag den på biblioteket.
Recensionsex från Rabén & Sjögren.
