When night is almost done,
And sunrise grows so near
That we can touch the spaces,
It ‘s time to smooth the hair
And get the dimples ready,
And wonder we could care
For that old faded midnight
That frightened but an hour
Poetry, Series One (Emily Dickinson, 1830-1886)
Jag är säll.
Djärva morgonsol, lys mig i ansiktet, rör vid min panna.
Nej, du hör ren mitt högmodiga hjärtas svar.
Mitt hjärta blir övermodigare med varje solomlopp.
Det är som hölle jag solens disk i mina händer,
blott för att krossa den.
Det är som gästade jag jorden tillfälligt, flyktigt, lätt
för att med en skur av speord väcka den.
O du övermodigaste bland hjärtan, sträck ut dina armar mot solen,
fall på knä och låt ditt bröst bli genomträngt av solen, solen.
Framtidens skugga (Edith Södergran, 1892-1923)
