Laura tillbringade den lyckligaste delen av sin barndom på ett barnhem. De föräldralösa barnen såg varandra som bröder och systrar och de togs om hand av en kärleksfull personal. Nu, trettio år senare återvänder hon, tillsammans med sin make och deras 7-årige son Simón, driven av drömmen av restaurera den sedan länge övergivna byggnaden, och slå upp dess portar för handikappade barn. Det nya hemmet och dess mystiska omgivningar väcker liv i Simóns fantasi och pojken börjar spinna ett nät av otroliga sagor och inte helt oskyldiga lekar.
Jag kan börja med att säga att filmen säkert är bättre på en stor biograf och med svensk text. Jag tycker att den var lite läskig till och från, men med alla skräckfilmer jag sett där det sprutar blod överrallt och spöken inte vill något annat än att ge dig din egen personliga gravplats så påverkar den mig inte särskilt mycket. Filmen påminner mycket om Pan’s Labyrint till viss del, men den har inte riktigt samma magiska känsla. El Orfanato är mer thriller/drama än skräck och än en gång så är de levande läskigare än de döda. Helt klart sevärd.
